Min nye chef var också officer på övergångsstat. Han var ordförande i Föreningen för fäktkonstens främjande och han hade hand om utbildningen av de officerare som skulle deltaga i olympiaden i modern femkamp i Los Angelos 1932. Jag träffade därför alla de blivande guldmedaljörerna. Chefen frågade oss på kontoret om vi var intresserade av idrott och i så fall skulle han hjälpa oss.

Några av kamraterna och jag började lära oss florettfäktning på GCI, som låg på Hamngatan, vi spelade tennis för en krona i timmen osv. Men rida var ju toppen. Han ordnade så att vi kom med i en grupp "Röda stjärnorna" som red på Stadions ridhus för Assar Lindeblad. Hans fru Ellen var känd uppfödare av små spaniels - Kennel av Assartorp.

Eftersom vi inte var tillräckligt många för att bilda egen grupp fick vi deltaga i Röda stjärnornas grupp (efter 1939 kallad "Blå stjärnan")   

Bland stjärnorna fanns en flicka som skulle bli veterinär, hon hette Dagmar Morein, blev sedan Sveriges andra kvinnliga veterinär och hon blev min vän för livet, vi uppehåller fortfarande kontakten.

Eftersom ingen ville anställa en kvinnlig veterinär på den tiden gick hon länge arbetslös, men slutligen fick hon ett vikariat på olika platser i Norrland. 

Anna-Greta bakpå trunken

Jag tillbringade i många år en del av min semester tillsammans med henne varje gång på olika platser ...

Här har vi kört fast

"Murre" fick ett vikariat i Sveg och jag följde med henne på hennes tjänsteresor.  

Bästisarna Dagmar Morein och Anna-Greta i Föllinge

En gång skulle hon besöka en sjuk häst som befann sig långt bort från banad väg. Det var i början av 30-talet. Vi bodde på Stora Hotellet i Sveg. Murre betalade 50 öre om dagen i inackordering och jag en krona! Hon hade avtal med chaufför Karlsson om körningar. Jag tror att det var en, möjligen två kronor dubbelmilen. Åter till hästen.

Vi åkte först ett par mil tills vägen tog slut. Där mötte bonden oss med en bredryggig klövjehäst på vars topp Murre fick sitta och skumpa ytterligare några mil medan Karlsson och jag och hund traskade bredvid. På återvägen avstod Murre från den skumpande ritten och gick tillsammans med oss.

Hela sjukresan tog 22 timmar och Murres arvode var hela 60 kronor. Dagen därpå var Murre så öm i baken att hon satt i vattenbad.

Jag fortsatte naturligtvis med hund till Fjällnäs där jag ställde in kompassen mot Helagsfjället.

Vi vandrade hela dagen och sov på natten i en höstack. Kom så småningom fram till Helagsstugan där jag övernattade.

På vägen dit mötte jag ett lämmeltåg. Det var säker millioner små djur, av alla färger, det var en oändlig matta utbredd på fjället. Lämlarna går rakt fram utan hänsyn till vatten eller andra hinder. Jag vet inte om de simmar eller drunknar, men de lär väl knappast kunna simma över för stora sjöar eller klara sig i forsar.

Vintern 1934 var jag i Hammerdal där jag fick skjuts med en lappfogde som skulle till Gäddede. Jag fick bo hos en bonde över natten och väcktes kl. 6 på morgonen med en frukost bestående av fett amerikanskt fläsk och potatisbullar.

En lapp skulle vara min ciceron till Valsjöby. Lappen påstod att han kände vägen: Det skulle blåsa på "den här kinga" sa han. Men hur det än blåste körde han fel så vi måste åka 2 mil för långt. Vi övernattade på en gård. Jag fick finrummet som var iskallt. Ett fotografi av Oscar II prydde väggen. Så småningom kunde jag ensam fortsätta vägen till byn. Jag hade med mig en termos med kaffe. Lappen virade om den med sina strumpor för att kaffet inte skulle bli kallt. Han blev förvånad över att det var hett. Jag gav honom termosen i present och det blev han mycket glad för. Han hade aldrig sett en termos förut och jag hade betalat en krona för den på Tempo.