Anna-Greta Sellman

Svenska Kennelklubben hade i mitten av 20-talet dålig ekonomi, det hade förresten de flesta specialklubbar också. Klubben flyttade i oktober 1926 till nya lokaler på Sveavägen 75 i Sthlm. Omkostnaderna måste minskas. Bokförläggare Erik Åkerlund, en mycket hårdhänt man utsågs till skattmästare. Nu skulle det rationaliseras! Redaktören för tidningen och hans hjälp sades upp. Expeditionen skulle skötas av en man. Till ny redaktör för tidningen utsågs Kaptenen på övergångsstat Major Hugo Strandberg, som dessutom skulle hålla föredrag på krigshögskolan samt deltaga i manövrarna. Kassaboken skulle skötas av Greve Bielke när han inte tjänstgjorde vid hovet. Påsarna till tidningen som var i A5-format skulle skrivas av en äldre pensionär.

Jag svarade på en annons om plats på Svenska Kennelklubben - sökte och fick platsen. Den 1 oktober 1926 började jag alltså min anställning för 75 kronor i månaden.

Jag ägnade mig med liv och lust åt arbetet. Hundarna registrerades i allmänhet inte på den tiden förrän de ställts ut eller skulle få valpar. Min främsta uppgift var att skriva stamtavlor. För att stambokföras måste hunden ha 7/8 stamboksförd härstamning. Det blev min uppgift att tyda de ofta handskrivna stamtavlorna, rätta dem och försöka att hitta någon felande åttondel. Ibland fick jag gå ner till 1/16 för att klara hunden. Stamtavlorna var i fem generationer och jag skrev på en jättestor skrivmaskin med dubbla tangenter. Många hade satt dit ett påhittat kennelnamn eller tagit faderns kennelnamn i synnerhet om det var "von"! det var extra fint. Ibland stod olyckliga valpuppfödare med två stamtavlor både på pappan och mamman och de visste för sitt liv inte hur de skulle bära sig åt för att få en stamtavla av de två. Det var ofta stamtavlor från schäfrarna med långa tyska namn. Namnen var illa skrivna och förvrängdes vid varje avskrift. SKK började utfärda så kallade Gröna stamtavlor, garanterade riktigheten och hunden kunde stambokföras samtidigt. Jag skrev även stamboken 1927 BB. Det var ett mycket roligt arbete.

Utställningskatalogen var även mitt jobb och jag hade stor nytta av detta när jag senare blev sekreterare i Svenska Schäferhundklubben. Jag skulle även svara i telefonen på de mest skiftande frågor. "Vad kostar en såndäringa pekingkiser? de e sa att ja har en sån där Gran danojs och nu har min Grand danojs biti ihjäl en pekingkiser och nu vill dom ha 300 kronor för den, de e väl fräckt va?"

En dam funderade på att köpa en fransk bulldogg. Jag sa att det var en trevlig och fin sällskapshund möjligen snörvlade den ibland och snarkade. "Det gör min man med så det gör ingenting" svarade damen.

Jag träffade många trevliga uppfödare och medlemmar på klubben. Baron Carl Leuhusen (COMP) var en god hjälp i nödens stund, han hjälpte mig med många knepiga frågor. Assessor Wettermark kom ofta upp, han var medhjälpare i tidningen. Rosa Fitinghoff ställde ut sin pudel Murre första gången (hennes mamma Laura har skrivit Barnen från Frostmofjällen) Rosa blev intresserad av utställningar. Hon blev en känd uppfödare (av Murrestam) och hon skrev många böcker om sina murrestammare.

När det drog ihop sig till utställning fick jag en välbehövlig hjälp av en äldre dam och vi jobbade energiskt hela dagarna och halva nätterna, men det var bara roligt.

Men även om min lön höjts något så var den inte tillräcklig att leva på för två människor och en hund. Jag blev erbjuden en fast plats med avtalsenlig lön och med pension. Den tillträdde jag 1 okt 1928 och nu skulle jag endast ha hund som hobby. Jag hade ju Tesse hemma men jag tror knappast att han var lämplig som rapporthund han var dessutom skotträdd.

Fortsätt till nästa sida