Min gamla pappa gick sällan ut men när Brattsystemet införts fick man inte låta den månatliga litern frysa inne. Han brukade därför ta med sig Tesse på promenad naturligtvis utan koppel och halsband det hade jag inte haft råd att köpa. Vi bodde på Kungsholmen 1926 och systemet var på Fleminggatan där även apoteket låg. Tesse brukade följa med honom till apoteket på hörnet och sedan springa upp i Kronobergsparken och hälsa på kompisar för att sedan vänta på pappa utanför systembolaget och följa med hem. Men en dag skulle pappa även gå till urmakaren och blev därför försenad. När pappa sedan kom till bolaget sade expediten "Vi visste att redaktören skulle komma, hunden har varit här och tittat efter husse".

Lunch på Skarpnäck

Skarpnäcks flygfält skulle bebyggas och klubben måste flytta. Vi fick låna en tvättstuga på Järvafältet som tillhörde fanjunkarebostället mitt emot nuvarande pistolskyttebanan, nära Ulriksdal station.  

Hösten 1929 gick jag på kurs för Axel Brandt på veterinärhögskolan vid Albano med min nya hund Teddybear (Nalle). Jag hade först köpt en valp men den dog i nervös valpsjuka någon månad senare. Axel Brandt var en mjuk och fin person som tyvärr gick bort alltför tidigt. Kursen kostade 50 kronor och den omfattade förutom lydnad även skydds- eller rapportutbildning vilket senare ägde rum på Järvafältet på söndagarna. Jag valde rapportgrenen. Vi satt väl påpälsade - det var kallt på jordgolvet - och turades om att koka kaffe i en tioliterskanna på ett primuskök i brygghuset. Vi hade mycket trevligt. Naturligtvis kom klubbens andra medlemmar dit och tränade. Vi åkte SJ från Karlbergs station till Ulriksdal, det var 10 öre billigare än om vi åkt från Centralen! På vardagskvällarna träffades vi som bodde på Kungsholmen på Pampas, övningsfältet bakom Karlbergs slott. Vi pratade hund och tränade.

Nybörjarklassen i rapport bestod av ett, några hundra meter långt frispår, där hunden skulle söka ägaren. Rapportsträckan var 1.000 meter och den gick först förare, hjälpförare och hund varefter föraren stannade kvar och hjälpföraren tog med hunden tillbaka. Jag tävlade med Nalle med växlande framgång. Säkert tränade vi opraktiskt - grenen var ju ny för oss alla. Appellen kommer jag inte ihåg, den ändrades nästan varje år. 

Vi hade åtminstone senare både dubbelhäck och längdhopp, plank samt vattenarbete men som vi oftast avstod från. I provet ingick även karaktärsprov med skott och skrammel.

En gång skulle jag hjälpa till med skottprovet. Jag höll pistolen bak ryggen för att inte krutröken skulle komma i huvudet på hunden men skottet gick inte nedåt som jag hade beräknat, det gick takt genom min kappa, byxor och min bak!

I Sverige försökte vi med spår men resultatet blev negativt. De första spåren var frispår på omkring 1.000 meter med ett föremål. Föraren stod kvar vid flaggan medan hunden ensam gav sig iväg. Oftast gick han runt spåret utan att hitta apporten.

Klubben lånade värnpliktiga från ett närliggande regemente till spårläggare. Som ersättning fick de en krona om dagen. Polisman Stohm instruerade en värnpliktig om hur han skulle gå och vinkla. Soldaten kom tillbaks och rapporterade "uppdraget utfört, men vad skall jag göra med den här?" och han visade apporten.

I en annan prövningsordning skulle spårläggaren ligga kvar tills hunden hittade honom. Det hände, att hunden inte hittade honom och den stackars mannen låg kvar hela dagen och saknades först vid uppropet på kvällen.

Både FSSSH och Schäferhundklubben hade sina tävlingar förlagda på Järvafältet och vi tävlade omväxlande på dem. Någon osämja mellan klubbarna hörde jag aldrig talas om. Vi var goda kamrater och vi lånade domare från varandra. För att en brukshund skulle bli champion måste den vara godkänd på bruksprov. Detta medförde att en del vackra hundar av andra raser tränade med oss eller FSSSH. Enklast var det att köra skydds, det gick fortast. Direktör Sven Rosengren hade en mycket vacker doberman vid namnet Molly som var klar för championatet på utställningsdelen. När Molly senare skulle avlägga bruksmeriterna, tog hon först apporten till en vattenpöl och pajsade. När sedan skottet gick av rusade hon på husse och bet honom i armen, det hade han lärt henne eftersom han inte haft någon figurant. Det är inte lätt att träna en skyddshund utan hjälp. Men domarna var faktiskt underbara och den jovialiska hussen (vikt över hundra kilo) skrattade gott och Molly fick sitt championat. Så gick det till på den gamla goda tiden!

Åke Dahl, Sveriges yngste aktive hundförare, med Pluto

Domarna var humoristiska de visade ej den prestige som de nuvarande domarna har. De sökte inte efter fel, de hade roligt och det hade vi med hur det än gick på tävlingen. De skrev utförliga domarberättelser på varje hund efter tävlingen. Ofta skrev de på vers och särskilt på kursavslutningar fick deltagarna höra hur de klarat sig.