Main


Anna-Greta Sellman

 

Svenska Schäferhundklubben blev samma år associerad med Svenska Kennelklubben. På sommaren 1925 besökte Wettermark Tyska Schäferhundföreningens avelsgods Ossig där föreningens grundare och ordförande Ryttmästare Max v Stephanitz i sin förenings namn undertecknade associationen med Svenska Schäferhundklubben.

Godset som inte låg långt från Berlin kunde föreningen inte behålla mer än omkring ett år, då det blev för dyrt för föreningen och fårskötseln på godset ej täckte omkostnaderna. Ossig måste därför säljas.

Schäferhundklubben tränade skydds på Skarpnäcks flygfält, de hyrde en liten stuga där medlemmarna kunde hålla till. Direktör E Skaar som senare kom att efterträda Wettermark som ordförande hade tränat sina två hundar i rapportföring. Alla hundar lämpade sig inte till skydds- och i fråga om spår var Sverige ett u-land.

Intresse för spår fanns hela tiden och i Grünheide utanför Berlin, tyska statens polishögskola och utbildningsanstalt, utforskade Konrad Most och Dr Hansmann hundarnas spårförmåga både på människospår och konstgjorda dito.  


Transport av brevduvor med rapporthund

Dir Skaar visade upp sina rapporthundar för de militära myndigheterna och intresset blev så stort att klubben fick tillträde till det helt militära Järvafältet för sina träningar och tävlingar.

Markerna på Skarpnäcks flygfält var för små för annat än skyddshundstävlingar. Den första tävlingen där rapporthundar deltog var Kristihimmelsfärd 1926 på Järvafältet.

Jag hade tillbringat mina söndagar på Skarpnäck med min stambokslöse Tesse, jag hade sett och kanske lärt en del. Axel Hellgren kom dit med sin motorcykel och i "bönholken" satt hans gråa schäfer Greif. Utställningarna hölls dels i ridhuset bakom stadion där nu GCI ligger och dels i Generalstabens stall på Valhallavägen. Hundarna provades både i slag- och skottfasthet men det fick inte förekomma på SKKs utställningar. I samband med utställningen anordnades uppvisning av schäferhundar i tjänst, polishundar jagade tjuvar osv. Några polisbilar fanns inte på den tiden.

Hundarna visade även upp en avancerad lydnad - nästan motsvarande våra dagars agility. Föraren stod mitt i ringen och dirigerade hunden runt banan. Denna kunde bestå av häck, plank, balansgång, stege och kryp. Det uppskattades mycket av publiken.

Hur vore det med någon sorts elit-agility där föraren icke fick springa och där även icke så snabbfotade förare kunde deltaga??

Klubben inbjöd nästan varje år tyska domare och jag blev anmodad att tjänstgöra som ringsekreterare. Jag minns inte vilket år som var första gången, men jag vet att jag var vettskrämd inför hedersuppdraget. Jag hade läst tyska i skolan några år men där lades mera vikt vid grammatiken och skrivningar, någon konversation förekom inte. Jag var rädd för att dabba mig, tänk om jag använde fel genus, kasus eller numerus! Men domaren var snäll och dikterade långsamt och jag klarade mig.

Men jag hade blivit tänd på att tävla och eftersom jag inte fick tävla med en hund utan stamtavla placerade jag Tesse på landet och köpte en helsvart schäfer efter en av den tidens mest använda avelshanar Segerbos Graff. Men innan jag lämnar stambokslöse Tesse måste jag berätta två roliga episoder om denne ovanligt intelligente hund. En dag skulle jag gå ett ärende till min faster som inte var så förtjust i hundar. Jag bad därför Tesse stanna utanför på gatan och tog hissen fyra trappor och ringde på hos min faster. Jag blev bjuden på kaffe, medan vi satt och pratade ringde det på dörren, svagt och lite trevande. Min faster gick och öppnade och utanför stod ... Tesse! Han hade slunkit genom porten gått uppför trapporna, tills han kom till fjärde våningen där han fann min vittring fram till dörren. Han var van att öppna dörrar så han hade tryckt ner dörrhandtaget med den ena tassen och tryckt ifrån med den andra och därvid kommit åt ringklockan.

Fortsätt till nästa sida