Anna-Greta Sellman

Sverige

Schäferuppfödarna var missnöjda med att SBK hade alltför liten plats i tidningen Brukshunden. De ville ha ett organ där de kunde byta åsikter och erfarenheter, men för det fanns det ingen plats i tidningen Brukshunden.

På initiativ av Ulrika Borg bildades då Svenska Schäferhunduppfödares förening på 12 delar i landet. Avsikten var att kartlägga avelsmaterialet och få ett register över avelshundarna.

För att hålla medlemmarna underrättade skulle man ge ut ett medlemsblad. Vidare skulle man prenumerera på utländska tidningar och korningsböcker och anordna ett bibliotek.

Föreningen utarbetade ett beskrivningsprotokoll med fyra huvudavdelningar angivna nämligen efter typ, konstitution, exteriör, kostnadsfritt unghundar och många uppfödare samlade ihop hela kullar för att få dem beskrivna.

Under de första 10 månaderna beskrevs 82 unghundar men antalet ökade efterhand. Det visade sig att hundarnas genomsnitt motsvarade standarden. Bröstdjupen var 45 % av höjden. Höjd och längd förhöll sig de 9-10. Vilket visar att vi lämnat de för långa och för djupa hundarna bakom OSS.

1960 gavs det ut en årsbok över verksamheten som omfattades med stort intresse. Men en sak med föreningen var negativ.

Uppfödarna vågade inte berätta om sina misslyckanden. Felen fick förbli deras hemlighet. Nu ville emellertid även icke-uppfödare bli medlemmar vilket var lämpligt då föreningen i så fall kunde bli en underavdelning till SBK. Dessutom kunde man ge ut en mer omfattande tidning.

Målet var ju det samma, att arbeta och försöka få fram bättre schäferhundar och så bildades Avelsföreningen för Schäfer (AFS). Under 10 år hade man prövat olika typer av avelskorning men först 1963 blev korningen officiellt erkänd.

Svenska Kennelklubben hade varje år givit ut en stambok. Den första svenska schäfern inregistrerades 1907. Tyvärr upphörde stamboken 1964. Medlemmarna i SKK hade ej förståelse för nyttan av en stambok utan röstade nej till en fortsättning då den skulle kosta 40 kronor per år. Under de första åren var den gratis men sedan kostade den 10 kronor.

Intresset att förlänga hundarnas stamtavlor var stort och eftersom jag hade alla stamböckerna var det många schäferhundsägare som kom till mig för att om möjligt få fram 8 generationer.

Det var roligt med kamraterna och vår gemensamma släktforskning, men när sedan alla tyska importer kom kunde jag inte hjälpa till eftersom jag inte hade de tyska stamböckerna.

Och det tilltänkta biblioteket vet jag inte hur det blev med när jag många år senare hjälpte Stina på kansliet i Fruängen gapade hyllorna tomma.  

Stina Ternvall med Focus och Anna-Greta med Josefina

Medlemmarna hade lånat korningsböckerna och de flesta SV-tidningarna och "glömde" att lämna tillbaka dem. Och mitt arbete med avelshundarna var också borta.

Den första korningsboken kom ut 1964 där den energiske Ove Carlsson hade gjort en noggrann redogörelse för resultaten från beskrivningarna och AFS gick stadigt framåt vilket bevisas av, nedanstående utdrag ur Hundsport.

TOPPÅR FÖR SVENSKA SCHÄFRAR

” I anslutning till min lilla utställningsöversikt i Hundsports Julnummer – det gällde mest Best in Show tävlingarna – hade redaktören haft den goda smaken att publicera en bra bild på en bra schäfer. Det var verkligen befogat, ty 1963 var ett utomordentligt ”schäferår” med fyra Best in Show-segrar av fyra olika hundar på tretton SKK-utställningarna.

Dessa framgångar är särskilt glädjande eftersom det gick många, många år utan att de svenska schäfrarna någonsin gick riktigt i topp. Det gjordes stora ansträngningar och det fanns många bra hundar, men det verkade som om schäferuppfödarna trots det stora urvalet hade eminent svårt att få fram den där verkliga stjärnan. Sedan har bladet vänt sig, även tidigare än förra året. Men 1963 kommer nog alltid att framstå som ett de svenska schäfrarnas gyllene år. Välförtjänt!

Men en svår ras måtte det vara för uppfödarna och jag kan tänka mig att en av de stora svårigheterna har varit att man ett par gånger ganska radikalt svängt i frågan om önskemålen på typ. För sisådär 30 år sedan anförtroddes jag uppvisningen av en av den tidens mera kända schäferchampions. Det var en stor, ganska hög och enligt nutidens syn sett påtagligt kort schäfer. Skulle han kunnat vara med 12-15 år senare när många domare favoriserade en extremt låg, nästan övervinklad schäfertyp, så tror jag nästan att de hade gått under magen på honom. Och nu är vi väl någonstans mitt i mellan med en typ på de främst placerade schäfrarna som förefaller både sund och stilig.

Vi får ja i frågan om schäfer helt våra impulser från Tyskland och det gäller också kastningarna i frågan om önskemål på typ (något liknande har skett för taxarna och man kan misstänka att det har något att göra med den tyska hunduppfödningens ganska dogmatiska inriktning). För uppfödarna måste dessa  tvära skiftningar i domarkårens tolkning av standarden bli ytterst besvärande. Säg att det ta hunduppfödaren tio år åtminstone, att få fram en stam. Han startar och efter tio år kanske framme ungefär vid sitt mål – bara för att finna att man under tiden ändrat på önskemålen om hur rasen skall se ut. Det är inte så lätt”. ( Ur Black Jacks krönika i Hundsport )

Fortsätt till nästa sida