Werner Dalm här med Silverpilen Iaxe som har Odin v Andershofer Ufer i sin stamtavla.
Wernar som fött upp Odin besökte Sverige och Axvalla Utställningen i början av 90-talet.

Han var inte förtjust i vad han såg och tyckte att den Svenska schäfern hade så dåliga huvudstop att dom kunde dricka vatten ur en vas !

På hemvägen stannade vi åter hos Werner Dalm där Holger hämtade sina två valpar Odin och Ondra v Andershofer Ufer som Werner fött upp. Birgitta som var veterinär ordnade med tullen så att transiteringen gick fort och smärtfritt.

Föga anade vi då att den lilla grå valpen och hans barn skulle bilda eliten till våra bästa svenska brukshundar.

Jag besökte ofta Werner Dalm på väg till Leipzig eller någon annan tävling och fick se hans boniturkort på tiotusentals hundar. Han hade även en förteckning över alla tikar samt avelstikarnas kort med alla kullar med olika hanhundar.

Werner hade hand om det stora registret sedan Hans Hirsch avlidit. Han övertog även upprättandet av korningsboken samt blev huvuddomare på segrarutställningarna.

Vid ett mina besök fick jag med mig hem några års korningsböcker. Det var stora tunga böcker i A4-format.

När jag passerade tullen i Sassnitz hade tullarna stort bekymmer med mina böcker som innehöll så många siffror. Deras chef var inte där och de kliade sig villrådigt i sina kortsnaggade hjässor. Men de som tjänstgjorde vågade inte ta risken att låta mig ta hem böckerna. Jag förklarade att det rörde sig om hundar, men nej, de behöll böckerna - för vilket de blev utskällda av Werner Dalm, vilken de måste kontakta. Jag fick böckerna med posten någon tid efteråt.

Tyvärr uppskattade inte västtyskarna det enorma arbete som lades ner i DDR för att förbättra schäferrasen. När jag besökte de västtyska segrarutställningarna hörde jag ofta deras föraktfulla uttryck "sie drüben" (de däröver).

Den första gången jag träffade Hans Hirsch var på segrarutställningen i München 1953. Det var han och Jean Sir, som jag kände före kriget, jämte en äldre domare, Reissenweber, som hade fått tillstånd att resa till utställningen för första gången efter kriget.

Hans Hirsch hade beställt och tagit med sig tre trästatyetter av en schäferhund. De var handgjorda och mycket vackra. Hirsch blev emellertid så snorkigt bemött på festen när han skulle överlämna hederspriserna så han lämnade bara två av dem och gav mig den tredje hunden. Den pryder sedan mer är 40 år min bokhylla.

På en utställning i Axvall för några år sedan blev jag tillfrågad på den inledande cocktailen för funktionärer av en inbjuden tysk domare hur det kom sig att jag talade så bra tyska. "Jag har varje år varit på de tyska utställningarna och tävlingarna. Och om en vecka ska jag resa till utställningen i Leipzig" svarade jag. Domaren höll på att sätta cocktailen i halsen och stirrade på mig med förskräckta uppspärrade ögon och sa "Menar ni att ni varit i Leipzig? Jaa då, många gånger. Jag reser dit varje år" sa jag.

Tystnad...det var som om jag svurit i kyrkan. Hastigt räddade klubbmästaren den pinsamma situationen med att säga "Nej nu måste vi skynda oss, supen väntar".

Den sista gången jag träffade Odin, det var hos Ivan Strid i Eskilstuna. Odin var gammal då, men bar åldern med heder. Han visade en viss kärlek för mina stövlar som han ideligen hämtade i tamburen och lämnade till matte i köket. När han tyckte att vi suttit för länge vid kaffekoppen kom han till mig med stövlarna och lämnade dem. "Nu får det vara nog med hundpratet" tycktes han säga. Jag tror att ordet "mysig" passade bäst på honom.

Han hade varit uppstallad en tid i Hundskolan men hade sedan fått sitt hem hos Ivan Strid. Han hade 424 registrerade valpar. 98% hade fria höftleder. Bland de uppfödare som vågade satsa på den okända hunden från DDR (de lär inte ha ångrat sig) var Hundskolan, med 60 registrerade avkommor, vidare Silverpilens, Dittegårdens och många fler.

Några uppfödare hade två eller tre kullar efter Odin. Den gråa färgen på många av våra bästa brukshundar skvallrar om att hans namn förekommer i deras stamtavlor. En försiktig inavel har ytterligare förstärkt hans mentala egenskaper. Men hans karaktärsmässigt sällsynt starka härstamning - se stamtavlan med dess värdesiffror - visar att han var något att bygga upp en brukshundsstam på.