Anna-Greta
Sellman
Cito
v d Germanischer Siedelung
En
dag sa Rune Wågebro till mig att "Vi ska köpa en hund
tillsammans men inte från Västtyskland där alla hundar har samma härstamning".
Det
hade blivit modernt att importera hundar och det var ju på både gott
och ont.
"Men
jag kan ju inte ha en hund nu" sa jag. "Inte jag
heller" sa Rune, "men det finns säkert någon som vill ta
hand om en bra hund..."
Vi
hittade en lämplig utställning i Berlin, det var efter muren så vi
måste välja en utställning i Västberlin. Jag kontaktade Herr
Tomaschewski som jag köpt lilla v Kochenberg av. Han hade lyckats
"hoppa över muren" och utbildade nu ledarhundar i Västberlin.
Utställningen
var liten och hundarna imponerade inte på oss. Vi satt i gräset vid
ringen och vi såg hur en mängd medelmåttiga hundar gick runt medan
modet sjönk på Rune och mig. Sist i ringen gick en mager, avfälld
och gänglig hund med nästan uppkäftigt uttryck. Tomaschewski tog av
sig hatten och slog den i baken på hunden när den passerade. Hunden
tvärnitade, vände sig om och högg tag i hans arm nästan på lek
men med en blixtsnabb reaktion.
Vi
fick då höra att hunden, Cito som han hette, tillhörde en
hundhandlare som köpte och sålde hundar. Vi bad att få pröva
hundens karaktär. Han var inte fyllda två år och kostade DM 1 500.
Han var inte heller utbildad men skyddstränad.
Rune
bad ägaren lägga hunden plats och sedan gå 100 meter och kalla in
honom medan Rune, jag och Tomaschewski stod i vägen. Rune slog upp
sitt paraply när Cito passerade. Cito tyckte det var jättekul och
tog ett glädjeskutt når han passerade men fortsatte till ägaren.
Denne
trodde att vi underkände hunden och tog ifrån Rune paraplyet och började
slå mot hunden för att visa att han var slagfast. När han förstod
att vi var mer än nöjda höjde han priset till DM 1 800. Vi lät röntga
honom (jag var med och såg att han röntgades stående).
Vi
visade bilderna för professor Olsson. Höftlederna var excellenta. Vi
gjorde upp med ägaren att hunden skulle sändas till karantänen i
Helsingborg men absolut inte en lördag eller söndag då vi båda var
på landet. På måndag morgon efter utställningen ringde Rune och
talade om att han varit i Köpenhamn och nu lämnat hunden i karantänen
i Helsingborg.
Så
här hade det gått till. Cito hade mot vår överenskommelse sänts
till Helsingborg på lördagen. När buren anlände till Köpenhamn
och skulle lastas över till ett mindre plan till Sverige visade det
sig att buren var för stor för det mindre planet. Av okänd
anledning hade buren öppnats på Kastrup och Cito kom lös.
Men
ingen vågade ta den "farliga vargen" som hade hur kul som
helst. Men till sist infångades han och Rune skickades efter. Rune
bad att få ta med Cito på tåget, men nej det gick inte. Han fick vänta
tills det kom ett större plan som hade plats för buren. Sedan
installerades han i karantänen i Helsingborg, där han och vårdaren
blev så goda vänner och trivdes så bra tillsammans att avskedet
fyra månader senare blev svårt.
Vi
placerade Cito hos en klubbmedlem, där han visserligen hade det bra
men som utan vårt tillstånd lånade ut honom till flera tikar med svåra
höftledsfel. Vi hade så litat på honom att han fått undertecknade
parningsblanketter.
Men
lyckligtvis frågade Olle Hedin från Sollefteå om han fick låna
Cito för att köra drag, och det fick han. Och då vi tyckte att Olle
var så fäst vid Cito och vice versa så fick han behålla honom och
det har vi aldrig ångrat. Bättre kunde Cito inte få och dessutom
steg han i graderna exteriörmässigt från ett G i Berlin till Int.
Champion i Sverige.
Min
sista schäfer Garms Rosine (Josefina) och Drottningberget Dike var
efter honom.
Jag
träffade Dike som var 6 månader. Hon var barnbarn till mina tidigare
importer Goya och Illa, och jag bestämde redan då att jag ville ha
en valp efter henne men det dröjde ända till 1968 innan min önskan
gick i uppfyllelse.
Dike
blev förresten "årets hund" 1966, inte alls på grund av någon
skönhet eller några tävlingsmeriter, nej utan för allt hon uträttat
på den lilla gården på Stomnarö i Stockholms skärgård. Hon
hade Garms Kennel och skall ses som en förebild för hur
Bruksavel skall bedrivas.
Dike
blev 15 år och hennes dotter Josefina blev över 13 år.
Fem
vintrar tillbringade vi på draghundlägret i hundskolan i Sollefteå,
men Josefin tyckte inte att det var roligt så jag fick låna olika
hundar. Jag är urusel när det gäller att åka i nedförsbackar och
jag fuskade genom att jag satte mig i pulkan eller höll i skakeln.
Jag hade varje år tidigare varit på fjällfärder med hund och
pulka men det var annat det än att hamna på Hallstabergets högsta
topp och åka ner på det ena eller andra sättet. Det blev det
enklaste för då kunde jag i alla fall inte ramla, medan 4-5-åringarna
oförskräckt kastade sig ner för backen.
Ungdomarna
blev allt fler i klubbarna och det första ungdomslägret inrättades
i Malmköping på initiativ av Holger Helin och Britt Hegwall.
Året
därpå ägde det rum i Myttinge på Värmdön. Det hade varit ett
militärläger från andra världskriget och var tämligen förfallet.
Men det var moderniserat och hade både dusch och WC. Maten hämtade
vi från Oscar Fredriksborgs och var både god och riklig-.
Vattnet
tog snart slut och därvid också de moderna bekvämligheterna. Att
hinna ordna med vatten på den korta tid som skulle vara där gick
inte så vi fick använda de 8-sitsiga omoderna bekvämligheterna
vilka emellertid snart blev fulla.
Vi
ringde därför Sällbergs för att få hjälp. Nu hade också en hög
militär lovat inspektera lägret där vi ordnat uppvisning av hur vi
testade hundarna. Försvaret hade börjat intressera sig för
ungdomen.
Nu
ville det sig inte bättre än att Sällbergs stora bil kom med sina
tunnor och bakom dem den höge militären med stabsflaggor på bilen.
Vi
hade många duktiga medhjälpare på lägret. Rolf Johansson testade
karaktären och Mats Höglund hade unghundsbeskrivning, Nils Löwenborg
dömde lukt och hörsel.
Det
var mycket varmt den dagen och Löwis gick lätt klädd i T-shirt och
shorts. Rätt som det var kom han inrusande till Britt Hegwall och
ropade "Morsan, morsan hjälp! Jag har fått myror i
byxorna". Han hade satt sig i en myrstack! Så morsan fick hjälpa
honom med att plocka myror från baken på honom och smörja in en
lindrande salva.
Senare
ordnade vi läger på P10 i Strängnäs de första åren bara för
ungdomar åren sedan även för oss äldre.
Sedan
dess har jag varit på många läger och njutit av den goda
gemenskapen och trivts.
Barbro
Wängåker samlade ihop sin uppfödning första tiden hemma på torpet
men sedan på veckolånga kurser på olika platser och med våra allra
bästa instruktörer. Tack Barbro! det var en fin idé. Den efterföljs
nu mera i hela landet och exempelvis Pucking samlar sina skaror till
träff och tävlingar. Fortsätt till nästa sida
Margit
Janze Janssons kontakt med schäfer startade tidigt.
