Anna-Greta Sellman

Från Leipzig och Lützens slätter (Lützens kullar förekommer bara i Runebergs diktning) for vi vidare genom det vackra Thüringen och förbi Buchenwald och Luthers Wartburg till Siegerutställningen i Mannheim.

Vilken skillnad! I år fick åskådarna, i motsats till för två år sedan, tillgång till kolstybbsbanan, men det var på både gott och ont ty åskådarna rörde upp kolstybben som virvlade omkring i blåsten.

Då ringarna låg långt ifrån varandra koncentrerade vi oss på hanhundarnas brukshundsklass som även i år dömdes av Dr Funk. Herr Trox dömde tikarna. Redan på lördagsmorgonen började avkommebedömningen där Lido v d Wienerau visade upp en vacker grupp på 21 avkommor och Bodo v Lierberg, den blivande segraren, en grupp på 17 avkommor, alla mörkt pigmenterade. Jalk Fohlenbrunnen hade 16 vackra avkomlingar, tyvärr med faderns ljusa färg.

På lördagskvällen anordnades det som vanligt "Bergrüssungsabend", denna gång i en enorm sal i Ludwigshafen, dit omkring 4.000 personer infunnit sig för att åhöra de tyvärr alltför många och långa talen, prata hund och dansa.

Bland gästerna träffade vi Hertha v Stephanitz, dotter till SV,s grundare. Hon hälsade med ett "Löve Sverje" och ett försök till Schäfervisan "Jag vill sjunga om min vän...". Hon hade på 1920-talet vistats några år som krigsbarn i Sverige och kunde några enstaka ord på svenska.

Det var skönt att vi inte behövde gå upp i ottan på söndagsmorgonen. Det intressanta började först senare på förmiddagen då man kunde få en överblick över samtliga hundar i ringen. De hundra hundarna var alla vackra, eleganta, välgående men ofta övervinklade. Många hade långa smala nosar och inget eller obetydligt markerat stop. Samtliga var gula med svart sadel, men på flera övergick det gula på buken till nästan vitt.

Nytt för året var att alla hundar som skulle komma i Ausleseklassen måste genomgå ett karaktärsprov trots att de alla var korade och utbildade till Sch HIII.

Man skulle tycka att detta var ett misstroendevotum mot korningsdomare och tävlingsdomare, men det visade sig vara nödvändigt och de tidigare meriterna var ej att lita på.

Dr Funk valde ut sex aspiranter till Ausleseklassen. Av dessa klarade endast Bodo v Lierberg och Quax v Haus Beck karaktärsprovet.

Av aspiranterna som sprang sin väg när husse blev överfallen var - till åskådarnas skadeglädje - den avelskorade och till Sch III och FH (spårhund) utbildade LUX v Hans Schütting en Zibu v Haus Schüttingson (Haus Schütting är Dr Funks kennelnamn). Hunden drogs tillbaka efter provet.

Greif v Elfenheinsonen Zent v Stüweschacht avelskorad Sch H I vågade ej heller hjälpa husse utan fick lämna utställningen med ett G. Öviga aspiranter som klarade överfallet men ej modprovet var Zibusonen Dido v Werther Königsalle avelskorad Sch III och FH samt Mutz sonen Gundo Preussentor avelskorad Sch 1II. Båda dessa fick V men åkte ner från toppen.

Nu inkallades nya aspiranter, av dessa underkändes Gauss v Studerpark, Condor v Kupferhof och Abo v Aspenweg vilka fick behålla V trots att de ej klarat modprovet.

Sieger Bodo v Lierberg, VA 2 Quax v Haus Beck, VA 3 Berndt v Lierberg.

En svensk uppfödare hade köpt en av ovanstående hundarna för DM 30 000 som ej klarade modprovet utan då sökte hunden skydd hos föraren. Sådana hundar behöver vi inte importera, det har vi själva!

Herr Trox, som hade vis av erfarenheten från hanhundarna, hade valt ut 11 aspiranter bland tikarna. Det visade sig att det var det starkaste könet i fråga om karaktären. Av 11 stycken var det endast fyra som ej klarade modprovet. Segrarinna var Betty v Glockenland.

De små fordringarna som tillämpas på dessa utställningar måste ge oss en tankeställare. Det har tidigare visat sig att i Tyskland avelskoras de hundar som ej har godkänts på korning i Sverige.

Sedan denna utställning har karaktärsprov alltid hållits på Segrarutställningarna, men nu är hundarna så till den grad tränade att de t.o.m. rusar in i skyddet och biter figuranten innan han hunnit höja armen!

Hundarna hålls helt olika i Tyskland och i Sverige. Här har vi hunden hemma som en familjehund, vi ställer ut och vi tävlar med dem. I Tyskland har man sällan sin schäferhund inomhus. De hålls i hundgård och cykelmotioneras före utställningarna och lämnas oftast till en professionell dressör för att ta sina Sch H II respektive III.

Tyskarna har ej lika stort tävlingsintresse som vi har. De låter hundarna avlägga sina prov och sedan är det bra. Men det finns även en grupp enbart tävlingsintresserade som har sin förening och som arbetar för att de kan ställas ut.

Fortsätt till nästa sida