Main


Anna-Greta Sellman

 

När kriget var slut, 1950, skaffade jag mig visum för att resa till Berlin där jag hade många vänner sedan jag tillsammans med medlemmar ur Svenska Schäferhundklubben besökte staden 1938.

Det var före muren så vi kunde röra oss fritt i sektorn men hade inte tillåtelse att resa ut ur i den omgivande zonen. När DDR blev öst hade många av de bästa hundarna sålts eller tagits om hand, bland andra Baldur v Befreiungsplats. Många hundar som deltagit i kriget hade avlivats för att inte falla i ryssarnas händer, vilket man senare ångrade.


Jean Sir räddade Baldur v Befreiungsplats undan ryssarna.

Men nu behövdes det många hundar, särskilt till gränsbevakningen. En kommitté bestående av Hans Hirsch, Jean Sir och en annan brukshundsdomare for omkring i landet och inventerade det material som fanns kvar.  

Det fanns många hundar som användes som vallhundar i södra delen av landet.

Dessa kontrollerades och tilldelades provisoriska värdesiffror beträffande typ, konstitution, exteriör och karaktär. Siffrorna fördes sedan in i hundarnas stamtavlor och när hundarna korades kontrollerades även de provisoriskt tillsatta siffrorna.

Bilder av hundarna i den första korningsboken visar ganska små, magra och ofta långhåriga, grå hundar som vägde mellan 20-25 kilo. Staten köpte en del av hundarna och ägarna till övriga tillämpliga avelsdjur fick all hjälp de behövde. De betalade inte skatt och fick slaktavfall nästan gratis. De fick också hjälp med resor till lämplig partner och gratis parning.

Efter några generationer hade man en god bild av hundarna tack vare värdesiffrorna i stamtavlan och kunde fortsätta bygga upp rasen.

Man lade mycket stor vikt vid att moderlinjen var stabil. Jag besökte både utställningar och tävlingar i Berlin, men det dröjde flera år innan vi tilläts att resa till huvudutställningen som hölls varje år i Leipzig eller till de tyska mästerskapen i bruks.

När man äntligen kunde resa mer eller mindre fritt, d.v.s. man måste ha en inbjudan och sedan ange den exakta resvägen och fylla i blanketter i sex exemplar med foto och ange orsak till resan, var och när man var född osv. i all oändlighet, då reste jag på inbjudan av borgmästaren i Leipzig och senare till olika mästerskap i bruks.

Intresset för vad jag berättade när jag kom hem blev så stort att Holger Helin, som då tillhörde Södertäljeavdelningen, ordnade bussresor både till utställning och bruks. Jag besökte dessutom nästan varje år de västtyska utställningarna.

Tävlingarna i DDR gällde bara skydds och spåren var mycket koncentrerade. De låg nära varandra och kunde ha ända upp till 8 vinklar. Utgångspunkten var markerad. Domaren och spårläggaren följde efter ekipaget. Hundarna måste hålla spåret, någon decimeters avvikelse satte ner poängen som var max 100. Det föreföll viktigare att hunden gick exakt, att han stannade eller lade sig framför apporten (han fick inte ta upp den pga. förgiftningsrisk), än om han markerade en apport. Föraren måste lägga ner linan, gå fram till hunden och ta apporten. Han måste också före spårarbetet ha uppgivit om hunden stod eller lade sig framför apporten.

Föraren gick sedan tillbaka och tog upp linan och först då fick hunden ta uppspårarbetet. Vad denna sorts spår kan ha för praktisk betydelse är svårt att förstå.

Skyddsarbetet gick som på räls. Om hunden släppte ärmen tidigare än 90 sekunder fick han avdrag, likaså om han höll mer än en minut. Appellen utan att ledaren kommenderade var så imponerande att man tyckte att hunden kunde klarat det även utan förare. Typisk tysk kadaverdisciplin.

Spårmarkerna var idealiska, lika för alla. Staten ägde ju marken och det var bara att välja ut den bästa. Västtyskarna hade problem med att få spårmarker i sina tätbebyggda samhällen och ofta ägde tävlingarna där rum utan spårmomenten.

Även där tävlade man enbart i skydds. Det finns emellertid en förening (ej ansluten till SV) där som anordnar tävlingar, men de hundarna kommer aldrig till utställningarna.

1967 ägde huvudställningarna i Leipzig och Mannheim rum med en veckas mellanrum.

På utställningen i Leipzig blev vi som vanligt hjärtligt välkomnade och på hotellet låg det både inbjudningskort, katalog och entrébiljetter samt en inbjudan till aftonens fest.

450 hundar deltog i 8 klasser med lika många domare. De inofficiella unghundsklasserna dömdes av aspiranter men kontrollerades sedan av en domare. I den enskilda bedömningen fick en medhjälpare påverka hunden men inte i gångprovet. I så fall avbröts bedömningen tills ordningen återställts.

Hundarna var i allmänhet gråa med mycket kraftiga huvuden och med betonat stop. De hade typisk könsprägel.

Kvaliteten på tikarna var bättre än på hanhundarna och motsvarade våra ettor, eller kanske mer våra tvåor. Mentaliteten var bra.

Domaren dömde öppet och ritade in fel och förtjänster på ett boniturkort, det vill säga en teckning där hundens skelett var inritat. 

Sedan trycktes en omfattande prisdomarberättelse där det påpekade inte bara fel och förtjänster utan ofta i vilken typ han stod om hon var lik fadern eller modern samt eventuellt värde i aveln.

Denna tik deltog i en förberedande avelskorning ZTP för att få tillstånd att användas i avel. Hon godkändes och fick de preliminära värdesiffrorna 5447/43.

Karaktäristiken lyder: "Medelstor, medelkraftig, även bra överlinje, normal framdel och bra bakdelsvinkling. En mindre svaghet i mellanhanden. I höger underkäke fattas P4."

Här får vi observera att P4 motsvarar vår P1 och att vår P1 är deras P4. Jämför med "tandkortet" i vänster hörn. Säker i uppträdandet med god skärpa och tillräcklig hårdhet.

I tabellen ska tecknen ritas in framför:

lång övervinklad
kort kobent  
kraftig, bra intryckta armbågar  
svag smal
djup karprygg  
hög svankrygg
stel

Tecknet - vid mellanhanden betecknar svagheten där. Det framgår även av kortet att tiken är trång bak. Vidare är pigmentet bra, konditionen bra, färgen grå. Steget fram bra/ej mycket bra/, påskjutet bra/ej mycket bra/. Steget bak fast och bakdelens aktion effektiv.  

SIFFROR FÖR HÅRDHET OCH SKÄRPA  

Skärpa     Hårdhet  
1 ingen 1
2 liten  2
3 tillräcklig  3
4 god 4
5 mycket god 5

I Tyskland; både i DDR och väst, dömer domaren med stamtavlan i handen. Hans Hirsch behövde ingen stamtavla, han kan och känner till varje hund i alla generationer. På kvällen var vi inbjudna på en utmärkt supé.

Fortsätt till nästa sida