|
||||||||||||||||||||||||||||||||
När
kriget var slut, 1950, skaffade jag mig visum för att resa till Berlin där
jag hade många vänner sedan jag tillsammans med medlemmar ur Svenska Schäferhundklubben
besökte staden 1938.
Det
var före muren så vi kunde röra oss fritt i sektorn men hade inte tillåtelse
att resa ut ur i den omgivande zonen. När DDR blev öst hade många av de
bästa hundarna sålts eller tagits om hand, bland andra Baldur v
Befreiungsplats. Många hundar som deltagit i kriget hade avlivats för
att inte falla i ryssarnas händer, vilket man senare ångrade.
Men
nu behövdes det många hundar, särskilt till gränsbevakningen. En
kommitté bestående av Hans Hirsch, Jean Sir och en annan
brukshundsdomare for omkring i landet och inventerade det material som
fanns kvar. Det fanns många hundar som användes som vallhundar i södra delen av landet.
Dessa kontrollerades och tilldelades provisoriska värdesiffror beträffande
typ, konstitution, exteriör och karaktär. Siffrorna fördes sedan in i
hundarnas stamtavlor och när hundarna korades kontrollerades även de
provisoriskt tillsatta siffrorna.
Bilder
av hundarna i den första korningsboken visar ganska små, magra och ofta
långhåriga, grå hundar som vägde mellan 20-25 kilo. Staten köpte en
del av hundarna och ägarna till övriga tillämpliga avelsdjur fick all
hjälp de behövde. De betalade inte skatt och fick slaktavfall nästan
gratis. De fick också hjälp med resor till lämplig partner och gratis
parning.
Efter
några generationer hade man en god bild av hundarna tack vare värdesiffrorna
i stamtavlan och kunde fortsätta bygga upp rasen.
Man
lade mycket stor vikt vid att moderlinjen var stabil. Jag besökte både
utställningar och tävlingar i Berlin, men det dröjde flera år innan vi
tilläts att resa till huvudutställningen som hölls varje år i Leipzig
eller till de tyska mästerskapen i bruks.
När
man äntligen kunde resa mer eller mindre fritt, d.v.s. man måste ha en
inbjudan och sedan ange den exakta resvägen och fylla i blanketter i sex
exemplar med foto och ange orsak till resan, var och när man var född
osv. i all oändlighet, då reste jag på inbjudan av borgmästaren i
Leipzig och senare till olika mästerskap i bruks.
Intresset
för vad jag berättade när jag kom hem blev så stort att Holger Helin,
som då tillhörde Södertäljeavdelningen, ordnade bussresor både till
utställning och bruks. Jag besökte dessutom nästan varje år de västtyska
utställningarna.
Tävlingarna
i DDR gällde bara skydds och spåren var mycket koncentrerade. De låg nära
varandra och kunde ha ända upp till 8 vinklar. Utgångspunkten var
markerad. Domaren och spårläggaren följde efter ekipaget. Hundarna måste
hålla spåret, någon decimeters avvikelse satte ner poängen som var max
100. Det föreföll viktigare att hunden gick exakt, att han stannade
eller lade sig framför apporten (han fick inte ta upp den pga. förgiftningsrisk),
än om han markerade en apport. Föraren måste lägga ner linan, gå fram
till hunden och ta apporten. Han måste också före spårarbetet ha
uppgivit om hunden stod eller lade sig framför apporten.
Föraren
gick sedan tillbaka och tog upp linan och först då fick hunden ta uppspårarbetet.
Vad denna sorts spår kan ha för praktisk betydelse är svårt att förstå.
Skyddsarbetet
gick som på räls. Om hunden släppte ärmen tidigare än 90 sekunder
fick han avdrag, likaså om han höll mer än en minut. Appellen utan att
ledaren kommenderade var så imponerande att man tyckte att hunden kunde
klarat det även utan förare. Typisk tysk kadaverdisciplin.
Spårmarkerna
var idealiska, lika för alla. Staten ägde ju marken och det var bara att
välja ut den bästa. Västtyskarna hade problem med att få spårmarker i
sina tätbebyggda samhällen och ofta ägde tävlingarna där rum utan spårmomenten.
Även
där tävlade man enbart i skydds. Det finns emellertid en förening (ej
ansluten till SV) där som anordnar tävlingar, men de hundarna kommer
aldrig till utställningarna.
1967
ägde huvudställningarna i Leipzig och Mannheim rum med en veckas
mellanrum.
På
utställningen i Leipzig blev vi som vanligt hjärtligt välkomnade och på
hotellet låg det både inbjudningskort, katalog och entrébiljetter samt
en inbjudan till aftonens fest.
450
hundar deltog i 8 klasser med lika många domare. De inofficiella
unghundsklasserna dömdes av aspiranter men kontrollerades sedan av en
domare. I den enskilda bedömningen fick en medhjälpare påverka hunden
men inte i gångprovet. I så fall avbröts bedömningen tills ordningen
återställts.
Hundarna
var i allmänhet gråa med mycket kraftiga huvuden och med betonat stop.
De hade typisk könsprägel.
Kvaliteten
på tikarna var bättre än på hanhundarna och motsvarade våra ettor,
eller kanske mer våra tvåor. Mentaliteten var bra. Domaren dömde öppet och ritade in fel och förtjänster på ett boniturkort, det vill säga en teckning där hundens skelett var inritat. Sedan trycktes en omfattande prisdomarberättelse där det påpekade inte bara fel och förtjänster utan ofta i vilken typ han stod om han var lik fadern eller modern samt eventuellt värde i aveln.
Denna tik deltog i en förberedande avelskorning ZTP för att
få
tillstånd att användas i avel. Hon godkändes och fick de preliminära värdesiffrorna
5447/43.
Karaktäristiken
lyder: "Medelstor, medelkraftig, även bra överlinje, normal framdel
och bra bakdelsvinkling. En mindre svaghet i mellanhanden. I höger underkäke
fattas P4."
Här
får vi observera att P4 motsvarar vår P1 och att vår P1 är deras P4. Jämför
med "tandkortet" i vänster hörn. Säker i uppträdandet med
god skärpa och tillräcklig hårdhet. I tabellen ska tecknen ritas in framför:
Tecknet
- vid mellanhanden betecknar svagheten där. Det framgår även av kortet
att tiken är trång bak. Vidare är pigmentet bra, konditionen bra, färgen
grå. Steget fram bra/ej mycket bra/, påskjutet bra/ej mycket bra/.
Steget bak fast och bakdelens aktion effektiv.
SIFFROR FÖR
HÅRDHET OCH SKÄRPA
I
Tyskland; både i DDR och väst, dömer domaren med stamtavlan i handen.
Hans Hirsch behövde ingen stamtavla, han kan och känner till varje hund
i alla generationer. På kvällen var vi inbjudna på en utmärkt supé.
|