Anna-Greta Sellman

Tyskland

Jag talade tidigare om hur Dr Funk med ett hånleende och utan ett ord lämnade ett föredrag om dysplasi av professor Olsson i Folkets hus i Stockholm. Sedan han under ett par år testat några hundar i Tyskland återkommer han till frågan om dysplasi hos de tyska hundarna i en artikel av SV-tidningen nr 8/1964.

DYSPLASI

Tillägg till tidigare artikel ur SV Zeitung 20/8 1964, nr 8

Dr Funk skriver där i anledning av den tidigare artikeln om dysplasi en hel del saker, som visar att han är intressera av frågan. Han yttrar bl.a att vid FCI,s sammanträde i Stockholm blev det talat en hel del om dysplasi. Naturligtvis, säger han, har dessa anföranden intresserat honom mycket, men han säger att frågan om procenttal blev en aning för starkt betonat. Det talades så mycket om procentsatser, under det att vi betraktar saken mycket mer realistiskt, säger han. Så kommer han in på  korningen igen, dvs. att om en hund ska bli korad i Tyskland så måste han ha avlagt ett prov i uthållighet som sträcker sig över 15 km och t.o.m. skall detta vara under uppsikt av en veterinär. Vi vill ha en bruksduglig hund, en hund som kan vara duglig även efter att ha tillryggalagt 15 km i trav. Det är heller inte sagt att dysplasien är ärftlig, åtminstone inte dominant. Därefter säger Dr Funk, att professor Kock har gjort försök med en hund och en tik som man i SV köpt efter mycken möda och ställt till hans förfogande. Han har gjort försök med dem och har efter erfarenheter sedan 1961 kunnat meddela följande: 

För det första vill han slå fast, att de iakttagelser som hittills gjorts i Tyskland talar för att dysplasien är ärftlig. Vidare säger han, att man hittills inte har kunnat slå fast  att sjukdomen är dominant i sin nedärvning och säger han, vore det så, då skulle ett avelsmässigt bekämpande av felet vara mycket enkelt. För det tredje säger han, att det är troligt att höftledsdysplasien nedärvs reccesivt. För det fjärde säger han, att det också finns en icke-ärftlig höftledsdysplasi och den kan man skilja i formen från den ärftliga endast genom röntgen och dessutom så är ett sådant avgörande bara möjligt för speciella röntgenspecialister. För det femte, vidare avelsförsök över frågan om nedärvningen av höftledsdysplasien kan inte komma med något nytt och är därför föga meningsfyllda. För det sjätte, att inavelsförsök kan man tänka sig för det ändamålet att påvisa på ett enstaka särskilt värdefullt avelsdjur om dess höftledsdysplasi är ärftlig eller ej. Så fortsätter dr Funk med att det sista ordet inte ännu är sagt om dysplasien och så talar han om att i avelsutskottet i SV har man tagit en tik som är använd i aveln och framlagt den inför två experter, välkända röntgenologer, och bett om deras uttalanden.

Den ena av herrarna, säger han, anser tiken vara normal medan den andra anser att hon är sjuk. Så länge vi inte kan fastställa dysplasien enhetligt, säger dr Funk, så måste man ställa sig frågande inför de slutsatser som kan dragas. Han efterlyser, att man måste ha en föreskrift om hur de hundar, som ska bli röntgade ska läggas. Så länge man inte bland vetenskapsmännen har klarhet i hur man ska lägga djuren så ska man inte heller förundra sig över att vanliga veterinärer har olika sätt att mäta felen. Både för röntgenfotograferingen och för värderingen saknas ännu enhetliga bestämmelser. Så avslutar dr Funk med följande deklaration: hos oss, säger han, kommer varje hund som har dysplasi eller misstänks ha dysplasi att elimineras ur aveln, dvs få avelsförbud. Jag tror, säger han, att vi härmed kommer längst.

Fortsätt till nästa sida