Anna-Greta och Ulvus med Säterjäntans Harta på stugtrappan i Rönninge.

En gång på en morgonpromenad hörde jag ett förfärligt liv och fick se Ulvus och en grävling stå på två ben och käfta mot varandra. Ingen av dem hade övertag och till sist bestämde de sig för remi.

Men när jag kom hem till min stuga luktade det fruktansvärt. Grävlingen hade tömt sina analsäckar och jag måste ligga med dörren öppen, trots myggen.

När Ulvus ville ha vatten slog han med tassen på sin vattenskål för att få den fylld, men när han druckit hällde han ut vattnet.

När jag fick främmande - det kom ofta hundbekanta på den tiden - rusade han mot dem och ryckte till sig något de hade i handen, ett paket, en blomsterkvast, en hatt eller dylikt. Mina bekanta som kände honom var ofta beredda och hade en tidning eller något annat att stoppa till honom.

En gång kom Herbert Börjesson - Kennel av Trebergsklippan - med en portfölj som Ulvus tog ifrån honom. Herbert blev förskräckt för portföljen innehöll nämligen en flaska konjak, hans vanliga attribut.

Det var många hundvänner som drack kaffe här. Ulvus gick då ut i köket och hämtade en liten skål och med den i munnen gick han fram till den främmande med ett "mmum". Då lade de en eller två kakor i tiggarskålen.

En hundägare från landsorten hade bett att få komma och se hur vi tränade rapport. Eftersom han bodde i Västsverige skulle jag bjuda honom och en kamrat på lunch.

Jag hade lagat en fin köttkaka med grönsaker, men mannen hade redan ätit på tåget. "Av princip äter jag klockan 12" sa han. Jag förklarade att vi ändå skulle äta och motvilligt satte han sig ner och petade i maten håglöst och oartigt. Ulvus betraktade honom intresserat så gick han ut i köket och hämtade sin tiggarskål.

"Varför gör han så?" frågade gästen.

– Han tycker att om ni inte vill ha maten så kan han få den, sa jag.

– Hur ouppfostrat, sade han.

Men min kompis och jag hade nog en annan uppfattning om vem som var ouppfostrad. Han blev aldrig bjuden igen och jag hörde heller aldrig av honom efteråt.

Ulvus tävlade i segrarklass rapport, var hemvärnshund och sjukvårdshund, men ej skyddshundsutbildad. Det behövdes inte. När mamma eller jag var ute med honom och någon främmande tilltalade oss ställde han sig beskyddande framför oss på tvären ifall...

En gång kom uppfödaren Fru Särkkä på besök. Hon var en imponerande, charmerande, impulsiv dam med sydländsk glöd. Hon var född ryska men gift med en finsk filmproducent.

Ulvus låg i min säng och mamma satt i en fåtölj när Fru Särkkä kom in. Hon rusade impulsivt fram och sa "Lilla lilla Mutti" till min nästan förskräckta mamma. Ulvus kastade sig då med ett tigersprång mot Fru Särkkä och knuffade undan henne.

Sedan skulle hon visa mig några kort. Hon gav mig ett och ett och när de var slut sträckte hon ut handen för att ta dem tillbaka. Ulvus, som satt mitt emellan oss, tog ett kraftigt tag i hennes handled. Han bet inte, men han visade att man tar inte tillbaka det man givit bort. Han behövde inte tränas till skyddshund!  

Fortsätt till nästa sida