Anna-Greta
Sellman
Schäferhundens
utseende hade de senaste 30 åren genomgått en stor förändring, Borta
var 1920-talets stora kvadratiska typ. Den hade efterhand ersatts av en
mindre proportionerligare typ som i mitten av 30-talet hade normal
brukshundsbyggnad.
Efterhand
blev hunden allt tyngre och längre, och man kunde i slutet av 40-talet se
rena karikatyrer av schäferhunden.
För
att förklara orsaken till detta måste jag gå tillbaka till förhållandena
i Tyskland efter andra världskriget.
Ett sönderbombat
Berlin 1945
1945
delades Tyskland i fyra zoner och varje zon utgjorde en enhet. Det var förbjudet
att fara utom den egna zonen för parning som gjorde att endast hundar
inom den egna zonen kunde användas, vilket medförde stark inavel.
Berlin 1945
Även
karaktärsmässigt hade schäferhunden förändrats. I årsberättelsen
1949 framgick att 50% av hundarna som avvisats från korningen var
utbildade. Man bad därför bruksdomarna att döma hårdare.
Nu
började föreningen få problem med vikten på hundarna. 36-38 kilo i
medeltal för hanhundarna. På en korning vägde 22 hundar mellan 38 och
45 kilo.
En
hund till exempel som hade en mankhöjd på 61,5 cm vägde 45 kilo och var
77 cm lång. "Löparsvin" antecknade korningsdomaren Fr Müller.
Av
45 tikar med normal mankhöjd vägde 32 stycken upptill 40,5 kilo.
På
tre decennier hade schäferhunden utvecklats från
Så
var läget 1949 när Tyska Schäferhundföreningen fyllde 50 år.
Till
Sverige hade det importerats några utmärkta hundar från Tyskland och
Danmark. Det blev många fina avkommor efter dessa, men tyvärr.
Genom
alltför trång inavel hade även vi fått fram tunga djupställda och
alltför långa hundar med korta framben och övervinklad bakdel, vilket
ofta medförde slingrande bakbensrörelser.
I
en del kombinationer fick vi fram vita hundar. Ja, på en utställning i Jönköping
noterades färgen i utställningskatalogen till vit, och en del hade till
och med färgbetäckningen "blå". Det var alltså en mängd
olika typer som kommit fram efter kriget.
Men
tyskarna hade upptäckt faran och på ett möte med föreningens avelsmöte
i Schweitzingen 1948 ombads domarna att mer beakta den ursprungliga
standarden, den normala brukshundstypen, det vill säga en kraftig fram-
och bakdel och en kort rygg. Förhållandet mellan höjd och längd var
nio - tio, det vill säga längden skulle vara ungefär 11% längre än
mankhöjden.
Denna
princip tillämpades på SBKs Stockholmsutställning 1951 av Dr Funk, och
året därpå av Dir Katzmeier, som båda valde ut en normalt byggd hund,
nämligen Argus e Drott av Åsabo u Garms Ceres.
Många
uppfödare med tidigare högt belönade hundar fick lämna ringen med
andra eller till och med tredje pris.
Ulvus
dog i april 1953. Han blev drygt tio år. Han dog i följderna av en
operation.
Fortsätt till nästa sida
