Main


Anna-Greta Sellman

 

Tyvärr grasserade valpsjukan så svårt att alla utställningar och tävlingar inställdes, så Ulvus var över 2 år innan jag kunde tävla i appellklass med honom. Men vi kunde deltaga i hemvärnet, de anordnade tävlingar och nattövningar och Ulvus och senare även hans son Portos av Åsabo (Toivo) deltog praktiskt varje helg.

Så småningom kunde vaccin framställas och då kunde åter utställningar och tävlingar börja. När Toivo avled vid 11-års ålder var han godkänd som rapport-, sjukvårds-, spår och skyddshund. Han hade även diplom som hemvärnshund. Det blev min lott att först som hjälp föra fram Toivo och sedan som förare lotsa fram Toivo till championatet. Toivo ägdes av Margit Janze Jansson sedan känd uppfödare av schäfer och japaneser. Men när Toivo slagit den oslagbara Robin fick hon en sådan chock att hon aldrig vågade tävla mer med honom. Det blev en för stor press på henne och jag fick hoppa in som förare.

Vi tävlade mycket på den tiden på klubbarna runt Stockholm. Vi åkte med tidningståget klockan 4 på morgonen och hade mycket roligt. Trevligast var det att åka till Uppsala där vi kände oss välkomna och där vi hämtades med en lastbil vid stationen. Vi trivdes även mycket bra i Södertälje där jag i många år tävlade med mina egna hundar.

Ulvus tävlade i segrarklass men han var ganska tung och lat av sig. Han hade med sin utmärkta karaktär blivit en bra skyddshund men jag ville inte utbilda honom till det. Han skulle säkert skydda mig utan utbildning om det behövdes.  


Ulvus och Anna-Greta vallar får i Dalarna


Ulvus med dotter har vallat in fåren. Orsa flygfält 1946.

 


 Dyrkfri dörr, Ulvus vaktar.

Jag ägnade mig därför helt åt att hjälpa Margit med Ulvussonen Toivo.

Vi tävlade även i Västerås men där tyckte vi att lokalpatriotismen gått till överdrift och att man inte i alla delar följde prövningsordningen.

Vid rikssegrarprovet 1949 hade man rapportsträckan A-station framför en å, det var alltså meningen att hundarna skulle börja med att simma!

Lyckligtvis avstyrde överdomaren Sven Hydén detta så vi fick börja på andra sidan ån. Men nog kan man misstänka att Västeråshundarna var intränade på detta. Vidare spårade inte Västeråshundarna från stationen B till C - de verkade ha känt till platsen.

Jag stod ju själv på de stationerna och den enda hunden som följde spåret var Toivo, Robin och de övriga kom en genväg. En annan gång när jag tävlade där måste lottdragningen göras om i spårhundsgruppen eftersom spårläggarna fått reda på vem som skulle gå deras spår.

Men jag tävlade ändå två gånger till med Toivo där. Klubben tycktes ha fått pippi på vatten, ty när jag skulle ut på sista sträckan måste jag bli rodd över en å, och som ensam kvarvarande hund kom Toivo simmande.

Jag tror det var då han fick sitt championat och en flaska med ett skepp.

Vilket pris nu står i Margits prisskåp bland många andra troféer.

Fortsätt till nästa sida