|
Nu skall jag gå tillbaka till 1940 det år då Svenska Brukshundklubben bildades genom sammanslagning av FSSSH och brukshundrasernas specialklubbar. Vintern var fruktansvärt kall och det var inte ovanligt att termometern visade -20 grader. I Europa var det någorlunda lugnt på krigsfronten sedan Polen kapitulerat men i Finland pågick striderna intensivt. "Finlands sak är vår" hördes och skrevs överallt. Sverige sände frivilligkår och innan Blå stjärnan hade bytts ut från röd till blå, sydde vi hästtäcken av gamla filtar. Föreningar samlades och stickade hjälmskydd, strumpor och vantar till soldaterna i öster. Finska barn evakuerades till Sverige. Livsmedelskort infördes på nästan alla bruksvaror, bensin förbjöds och ersattes med gengas. Förfogandelagen tillämpades så att staten kunde rekvirera hundar, hästar, fordon och övrigt som behövdes.
Värnpliktiga inkallades i hemvärnet, lottor och bilkårister
blev inkallade allt var osäkert. Vi visste ju inte om vi skulle få stå
utanför kriget. Inomhus var det kallt ofta saknades varmvatten skolorna
var så kalla att man måste stänga i fjorton dagar så kallat kokslov,
detta lov fortsatte sedan i form av sportlov.
Svenska
Brukshundklubben hade nu fått sig tilldelad en stuga på Järvafältet.
Det var Ärvinge gamla skola som blivit vårt högkvarter. Vi åkte med SJ
till Helenelunds station därifrån hade vi någon kilometers väg att gå.
På vägen passerade vi polisens träningsplats som låg bara några
hundra meter från vårt nya hem. Många av klubbens medlemmar var
inkallade. Det var inte så många medlemmar på den tiden som hade bil.
De som inte hade långt till stugan cyklade med hunden sittande på en bräda
av trä framför cyklisten. Detta transportmedel användes även inom armén.
Schäfern
dominerade i klubben men vi hade glädjen att se andra raser deltaga i träningarna.
Airedaleterriern var brukshund på den tiden och lilla ariedaletiken Vixen
kom trea i rapport på rikssegrarprovet i Stockholm 1942. Så slöt Finland och Ryssland fred och Lars Svartengren reste till Helsingfors för att utbilda ledarhundar och instruktörer. Men innan dess hade Danmark och Norge ockuperats av tyskar. Jag blev uppsökt av norska motståndsmän som hade en förläggning i Gottröra där de utbildades till poliser.
Deras schäferhundar hade rekvirerats av tyskarna och nu
ville de diskutera hur de skulle kunna få nya. De fick senare en tikvalp
efter Ulvus som de döpte till Svea.
Eftersom
vi hade mycket snö i Stockholm de första krigsåren hade vi klubbtävlingar
i drag.
Vi
hade även nattävlingar i klubbstugan - vi hade haft så trevligt på Västberga
men nu skulle dessa överträffas. Man hade bomber och granater och
fyrverkeri, allt gick till överdrift och måste därför upphöra.
Förutom
rapport hade jag börjat intressera mig för sjukvårdsarbete. Hundar hade
ju redan under första världskriget letat efter sårade på slagfälten
och de tjänstgjorde under Finska vinterkriget.
Ch
Dinnie av Marjanemi deltog i både finska vinterkriget och på Karelska nästet.
Ägaren Leopold Öller var själv blind och när han fick hem Dinnie efter
kriget just till sin 50-års dag hade kamraterna utbildat henne till
ledarhund, en fin 50-års present.
I
Sverige var det dobbermänen som dominerade sjukvårdsgrenen. Det var Axel
och Gunnar Svensson, far och son eller tvärtom som tävlade på
rikssegrarprovet 1943 i Stockholm. Vi tränade Ulvus och Toivo tillsammans
i skogarna kring Nacka - söder om Stockholm. Många år senare tävlade
jag framgångsrikt med min Goyadotter i segrarklass men hade en sådan
otur att när hon fått två CERT upphörde grenen och ändrades till sök.
Det fanns ju inte längre några slagfält i den moderna krigföringen.
Det var för oss att börja om i nybörjarklass. Schäferhundarna fick en mycket liten plats i den nya tidningen Brukshunden. Min gamla Niggy var borta och likaså ett par hundar, den ena en tysk import och den andra en Åsabo hund hade strukit med i valpsjuka. Genom mina kontakter i Finland köpte jag en tik Eila v Marjaniemi som jag tävlade rapport med, men även hon dog tidigt. Hon jagade en lärka på Gärdet i Stockholm just då en militärbil passerade och hon sprang rakt under hjulen. Det var en tid då det inte fanns så många bilar i Stockholm men det behövdes bara en bil. 1943 fick jag Ulvus som var helbror till Eila och då fick jag äntligen en hund som jag fick behålla i tio år. Ulvus v Marjaniemi |