Anna-Greta Sellman

I Sverige gällde förfogandelagen och staten hade rätt att inkalla hundarna till krigstjänst. Detta medförde att Svenska Schäferhundklubben upphörde den 31 december 1939 och övergick i den nybildande Svenska Brukshundklubben 1940. Eftersom jag var sekreterare i klubben fick jag ofta förebråelser för att jag och styrelsen gick med på sammanslagningen.

Nu spreds ryktet vilket var osant att Svenska Schäferhundklubbens medlemmar skulle lämna sina hundar till försvaret medan medlemmarna i FSSSH fick behålla sina. I verkligheten valdes hundarna ut genom hundskatteregistret men i ren hysteri gick många medlemmar i klubben över till FSSSH. Flera av vår klubbs medlemmar anmälde då sin hund till skatteregistret som blandras. Många hundägare som blev inkallade avlivade sina hundar hellre än att de skulle inkallas. Det ansågs finare att tillhöra FSSSH än schäferhundklubben. Men det visade sig sedan att vår klubb var den finaste det vill säga den sportligaste. Vi överlämnade vår kassa direkt till den nya klubben medan de andra rasklubbarna i de flesta fall passade på att göra av med sin kassa innan sammanslagningen. Naturligtvis rörde det sig inte om stora summor utan om sportsliga begrepp.

Innan vår klubb upphörde höll Major Edström från Hundskolan ett föredrag om "Hunden vår arvedel". Jag har aldrig tidigare och kommer säkert aldrig heller att få höra ett så fängslande föredrag, vi bad honom fortsätta han fick inte sluta. Han avsåg att entusiasmera oss att frivilligt lämna våra hundar till armén. Vi kunde inte skiljas efteråt i vinternatten det var ju som bekant oerhört kallt om vintern 1939-40. Topsy von Post, Dagny Torén och jag stod länge på Engelbrektsplan och pratade. 

Jag har ännu idag minne av den kvällen. När jag kom hem klirrade det i mina öron jag hade förfrusit dem, jag var klädd i Röda stjärnans (senare blå stjärnans) käcka båtmössa.

Helge Scholander och jag stannade kvar något år i SBK:s styrelse. Helge avgick, han trivdes inte och jag blev inte omvald jag var för uppkäftig och dessutom hade jag inte råd och inte heller lust med att mötena ofta brådskande måste avslutas för att styrelsen skulle hinna in på Gillet innan det stängdes. Jag passade helt enkelt inte in i den styrelsen.

Min roll som styrelsemedlem i Svenska Schäferhundklubben och SBK var över. Att schäferhundrasen förbättrats har vi först och främst två män att tacka för: Assessor Sigge Wettermark som med otrolig energi fick folk att inse rasens värde.

Hans senare efterträdare klubbens siste ordförande Helge Scholander fick genom sin personlighet och genom sina tyska förbindelse rasens status höjd så att det inte bara var "dom där schäfermänniskorna" utan vi då inte längre kände oss som andra klassens medborgare!

Under klubbens historia 1924-1940 hade den varit pionjär och infört rapporthundar och bland annat tagit initiativ till bildande av statens hundskola och utbildning av ledarhundar

En gammal dam i japanes-klubben hade fått en bunt gamla tidningar att lägga under valparna. På en bild i Aftonbladet kände hon igen mig (oktober 1988). Bilden var införd med anledning av att det var 50-år sedan den första ledarhunden för blinda examinerades i Stockholm. Hon kommenterade till mig "Ja, ha då har du ju i alla fall gjort någon nytta".

Och det är jag glad för.

Fortsätt till nästa sida