Ledarhundar våren 1939

Dominic bodde i närheten och han gick ofta dit på kvällen för att prata. Där fanns en ung vaktmästare vid namn Lars Svartengren som intresserad hörde på samtalen. Han sa att han var ledig på dagarna och att han gärna ville hjälpa till att träna hundarna. Helge framhöll att vi inte kunde ersätta honom men det brydde Lars sig inte om.

Det visade sig att han hade mycket lätt att lära sig. Det rör sig ju på något sätt om bakvänd utbildning där den blinde skall lyda hunden och hunden skall visa vägen och ej föraren. Efter hand hade de synskadade valts ut. De fick bo på ett kafé där nu Karolinska sjukhuset ligger. Men svårigheten var att de blev så trötta när de samtränades. De var ju inte vana att gå flera timmar på Stockholms gator. De fick ofta ta pauser och både Dominics fickpengar och en stor del av Svartengrens lön gick åt till kaffe eller läsk på något kafé.

Ofta gick de den långa vägen från Tomteboda till mig på Styrmansgatan här på Östermalm och fick vila och dricka en kopp kaffe. Hundarna som skulle stanna i Stockholm tränades att gå till och från arbetet. Den första kursen avslutades med ett examensprov i närvaro av representanter från de blindas förening. Efter kursen reste Dominic hem men han lovade att komma tillbaka till ytterligare en kurs på våren 1939 på samma villkor. Nu fick han äta på Tomteboda men i övrigt gällde samma villkor!!

På våren 1939 fick Svenska Schäferhundklubben förfrågan från Finland om Dominic inte kunde komma dit hösten 1939 för att utbilda ledarhundar. Men vi vet ju alla vad som hände. Det blev krig. 

Instruktörerna i Helsingfors 1940
Fr.v. Tarkonen, Brüning, Toivonen, Degerstedt, Vaile och Svartengren

När det sedan blev fred våren 1940 erbjöd sig Svartengren att utbilda ledarhundar i Röda korsets regi. 

Nu gällde det att utbilda hundar till dem som blivit blinda under kriget. Det var ett svårt arbete. De flesta hade granatsplitter kvar och hade svårt att röra sig efter en säkert lång sjukhusvistelse. 

En del hade andra skador också. Jag blev ombedd att resa över till avslutningen och vi blev avtackade av Fältmarschalk Mannerheim och de synskadade fick medaljer.   

Svenska Schäferhundklubben fick för sina insatser för de svenska blinda ett tackbrev från styrelsen för kronprinsessan Margaretas minnesfond, undertecknat av dess ordförande, dåvarande Kronprins Gustaf Adolf.

Att det blev Svenska Schäferhundklubben om utbildade ledarhundarna togs mycket illa upp i FSSSH. De försökte på alla sätt med olika metoder förringa Dominics och Svartengrens arbete. 

Ledarhundar på Helsingfors gator, endast tre veckor efter kursens slut. Hunden till vänster går ledigt över ströget, den till höger markerar trottoarkanten och den blinde känner sig då för med käppen. 30/7 1940

Men de många underbara brev jag fått från dessa två kursers synskadade visar vilken oändlig nytta de hade av sina hundar. Breven är rörande. I en kommande artikel kommer vi att närmare redogöra för de olika hundarnas presentationer men jag kan inte låta bli att redan citera (ur minnet) brevet från den 16-årige Sundström från Auksjaur. "Hälsningar från Ali och Sundström, Ali och jag går långa sträckor. Varje dag går vi efter mjölken. Det är fyra kilometer fram och tillbaka, jag går och hälsar på bekanta och vänner med ett ord jag går vart jag vill."

Sedan hörde jag att Ali fått en efterträdare och att Sundström klagade att hunden inte orkade gå så långt som Sundström.

Jag hörde även att Sundström nu är borta men att han efterlämnar en fru som är blind och har ledarhund.

Så kom kriget. Söndagen innan tyskarna stormade in i Polen 1939 hade Assessor Wettermark sin årliga klubbtävling mellan Stockholm och Södertälje på sitt vackra torp Wretafors i Ösmo. Vi tävlade, åt sill och potatis och sjöng glatt Schäfervisan för sista gången i schäferhundklubbens namn men det visste vi inte då. Vi kom överens om att träffas nästa år igen ..., men då fanns det ingen schäferhundklubb!