SVENSKA DRAGHUNDKLUBBEN BILDADES 1934.

Vi hade snö på vintrarna i Stockholm på den tiden. Jag deltog i den första tävlingen som ägde rum vid sjön Flaten. Deltagarna var ofta "höjdare" man kunde se på klädseln att de var nyekiperade från MEA eller PUB. Jag var ensam dam, min Niggy tassade lydigt men ej entusiastiskt efter mig i spåret. En framstående direktör körde ett spann med 4 slädhundar som han hade svårt att klara så han skrek "hjälp" när hundarna rusade iväg. Hundarna gick efter förarna med pulkan på den tiden.

En annan gång tävlade vi vid Helenelund station där Brunkebergsåsen fortfarande fanns kvar. Jag var även då ensam dam. Ett ekipage körde före mig. Hunden en stor spets stannade uppe på ett krön, slet sig ur selen och rusade nerför backen efter husse som fick klättra uppför igen och hämta pulkan som fastnat. Hundarna sprang omkring med sina pulkor hur som helst. Ägarna hade ingen aning om att man måste lära hunden appell även om det gällde drag.

Svenska Schäferhund klubbens Gävle avdelning skulle anordna en draghundstävling, jag tror det var tidigt på vintern 1937. Då jag var sekreterare i klubben blev jag ombedd att representera klubben.

Eftersom jag ändå skulle resa till Gävle kunde jag ju lika gärna ställa upp och tävla med Niggy. Vi hade inte hunnit få snö i Stockholm det året och pulkan var kvar på vinden. Niggy var emellertid i bra kondition eftersom hon fick mycket motion om dagarna.

Starten ägde rum i Furuviks Djurpark. Snön var omkring 70 cm och lös och det var många plusgrader. Startplatsen bestod av is undertill och vatten ovanpå. Speakern ropade ut: "Nu startar sekreteraren i Svenska Schäferhundklubben fröken Ann-Greta Sellman."

Jo, hon startade, med att falla pladask på isen mitt framför kamelernas inhägnad. Vi var två kvinnliga deltagare och vi skulle köra en bana jag tror den var 11 kilometer medan herrarna körde 30 kilometer. Banan var lagd före snöfallet så det var bara bandmarkeringar som visade vägen. Det var tungt, det var ju ingen skare. Det hade varit bättre om jag hade haft snöskor. Min kamrat var Uno v Segebadens 15-åriga dotter som bodde i Säter där hennes pappa konstruerade våra pulkor. Hon klafsade snart förbi mig och jag slet med min ovilliga Niggy. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete, hon var ju inte tränad, jag kunde ju förstöra henne, hon kunde ju få hjärtfel o.s.v. Framför varje uppförsbacke stannade Niggy och jag måste koppla loss henne och dra pulkan själv. Då satte sig Niggy på pulkan och jag fick dra både henne och pulkan uppför och det var faktiskt mest uppförsbackar. Tung snö samlades ovanpå pulkan som vägde 30 kg plus pulkans vikt. När jag trodde att jag var framme och nedförsbackarna skulle börja stod två kontrollanter där och talade om att jag var halvvägs! Jag sköt på bakifrån och drog pulkan - Fröken Segebadens spår syntes inte. Någon vätskekontroll eller annan hjälp fans inte så det var bara att streta på. En timme och 23 minuter efter min kompis var vi i mål. Herrarna var framme för länge sedan. Veterinärkontroll, jag bävade hade Niggy fått hjärtfel?

Jag vågade nästan inte gå fram till den tåligt väntande veterinären. Han undersökte Niggys tassar, han lyssnade på hjärtat: "Den här hunden har väl inte varit med på tävlingen frågade han!!!"  

Fortsätt till nästa sida