Main


Anna-Greta Sellman

 

Hela världens blickar eller åtminstone Europas var vid sekelskiftet riktade mot min hemstad Karlstad. Skulle unionen med Norge få ett lyckligt slut eller skulle det bli krig?

Staden invaderades av tidningsmän från när och fjärran och eftersom min far var redaktör på Nya Wermlandstidningen, kom vårt hem att stå i centrum för många diskussioner och åsikter.

 



J.Sellman arbetade på Nya Wermlandstidningen mellan åren 1903 och 1908

 

När min bror föddes 1905 vajade fortfarande unionsflaggan på flaggstängerna, men när jag föddes året därpå var den utbytt mot vår nuvarande vackrare och i färgen ljusare blågula flagga.

Sverige och Norge var självständiga. Förnuftet hade segrat.

Vi stannade inte länge i Värmland. Uppgifter i Stockholm kallade. 1908 flyttade vi till huvudstaden vilken jag har blivit trogen i alla år. Vi fick en stor våning nära Hagaparken, där vi lekte, promenerade och åkte skridskor efter musik på Skridskobanan. På vintrarna var det travtävling på Brunnsviken, man körde med hästar av många raser, från ponnies till ardenner, som på dagarna körde öltunnor i stan.  

 


Anna-Greta med sin storebror

Slädarna var även av olika slag, allt från de finaste herrskapsslädar till hemmagjorda. Isen låg tjock hela vintern. Man kunde gå både till Djursholm och Hagaslott. lbland kunde man rent av bli bjuden på saft eller choklad på Koppartälten.  


Silvertältet i Hagaparken

Vi lekte hemma ungefär som andra barn, men några dockor hade jag inte, nej djur skulle det vara! Jag sydde kläder åt kaninen Masi och åt apan Appi. Taxen Tiptop som idag efter 90 år fortfarande är still going strong, sitter nu bredvid mig på en stol lappad och sönderkysst.  


Anna-Greta med sin storebror hos fotograf John Liljeström

Alla fina och dyra dockor jag fick gav jag bort i hemlighet. Dockskåpet en gammal kommod beboddes bara av djur. I den fina dockvagnen med sufflett från Amerika motionerade jag bara djuren i Hagaparken. Att ha något levande djur var otänkbart.

I Karlstad hade mina föräldrar en släthårig Foxterrier Kvick, som höll reda på råttor och kråkor. Han hade en riktig terriers temperament och mamma berättade att han en gång blivit så arg på en kråka som satte sig i hans matskål att han föll omkull och låg som död. Mamma lät honom ligga, pappa fick ta hand om honom när han kom hem, hon gick snyftande in i köket för att steka köttbullar till middagen. Plötsligt hörde hon ett sniffande bredvid sig. Kvick stod där bredvid henne lockad av den goda stekdoften.

När jag var 6 år var jag på teatern för första gången. Men det var inte vilka skådespelare som helst. Det var hundar!

 

Fortsätt till nästa sida