Brukswebben

RasRent

Här kommer du att kunna läsa om allt som förbättrar våra Bruksraser.

Utställningar, ett jippo som inte tillför Bruksraserna något!

Snarare tvärt om, påhittade idealbilder blir rasstandard och funktionaliteten hämmas, men värst av allt hjärnorna skrumpnar. Att avla på hundars utseende där långa kors eller härligt röda fanor premieras, eller feta trötta dieslar, framför bra spåregenskaper leder bara till att raserna delas i två grupper, en för bruks och en för "show".

Att det är penningen och bekvämligheten som styr aveln är helt klart, att massproducera slöa dumskallar anpassade som familjehundar, ställer inga uppfödarkrav. En stor hund som inte kräver något mera än ett par pissrundor och mat, men som med sitt yttre skal inger respekt, är för dom flesta perfekt. Att sjukdomar inte märks lika väl på en soffhund som på en arbetande bryr sig ingen om, mer än klåda och då ställer man dom bara på kortison dagligen livet ut, så är det problemet löst.

Schäfern är en av de raser som drabbats värst och det är med sorg jag ser dessa avtrubbade siluetter springa varv efter varv runt, runt, i utställningsringen likt råttorna i ekorrhjulet.

Tack och lov finns det en tapper skara Bruksschäferuppfödare som tålmodigt gör sitt bästa för att vi som aktivt vill arbeta med våra hundar skall få det material som vi behöver.

Min bruksschäfer tillhör stammen av en klok, robust kamrat, som kan ta egna initiativ när så behövs, är självsäker, nervstark, pålitlig, godmodig och hård mot påverkan. Han tar sig fram över stock och sten obehindrat och har ett ben i varje hörn. Han ser ut som 40-talets ideal och har en oerhörd spänst. Ful som fan skulle dagens utställningsdomare säga, men skulle till 100% välja honom som kompis om dom skulle gå en nattrunda i Rinkeby eller Rosengård.

Den här typen av hund kräver naturligtvis sin ledare och måste få arbeta, vilket gör att det är en ypperlig tävlings/tjänstehund, men som "Svensson" skulle ha svårt att klara av. Så i stället för att föda upp ett mindre antal schäfrar efter ett seriöst avelsprogram med begränsat antal valpar per hanhund, delas Schäfern in i två typer, vilket på inget vis gynnar rasen.

Att så är faktum har bruksfolket accepterat och konstaterat för årtionden sedan, medan Svenska Schäferhundsklubben påstår motsatsen. Med motiveringen att, citat: "Schäferhunden är en Brukshund och en schäfer med goda exteriöra och fysiska egenskaper i förening med goda bruksegenskaper är det som Schäferhundklubben eftersträvar och arbetar för".

Därtill säger Svenska Schäferhundsklubbens dåvarande ordförande  Norén i ett svarsbrev till Rikskriminalpolisen 2002, att deras snabbt expanderande ortsgruppsverksamhet fokuserad på IPO/BHP medfört ett kraftigt ökande antal hundar med dokumenterade lydnads-, spår- och skyddsegenskaper. Vad han då troligen inte känner till, är att de flesta kommer från Bruksuppfödare, som inte arbetar efter hans exteriöra ideal. Han fortsätter sedan att lovprisa de Svenska Internationella framgångarna Schäferhundklubben haft.

Jag har naturligtvis roat mig med att göra en djupdykning i all hundar som tävlat IPO och BHP mellan 1999 till 2004 och kan konstatera att att över 80% härstammar från brukslinjer och däribland många riktigt gamla kända svenska sådana. En kennel har använts sig av väl beprövade Hundskolehundar i sin avel och dessa har haft störst del i de Internationella framgångarna som Norén glittrar med. Ingen av dom är utställningschampion och har nog tackat för en slät etta i bästa fall på en utställning, däremot har dom visat att bruksegenskaperna finns där med goda korningsresultat och konstruktionen är den kända "sockerlådetypen".

Så länge en hanhunds-import kan användas obehindrat i avel kommer problemet att kvarstå, oftast lanseras han med dunder-PR och lyckas producera omkring 150 - 250 valpar första året innan röntgenresultaten kommer in. Så har det varit sedan 70-talet och så är det fortfarande.

Jag kan därför förstå att många före detta schäferägare idag köper en Bruksmalle som påminner om äldre tiders schäfer. Titta på bilderna så förstår du varför.


Schäfern Hussan v Mecklenburg



Schäfersegraren på Bundessieger 1904 Aribert von Grafrath

Schäfer och Malle då och nu.

Det finns väl knappt en handfull seriösa Malleuppfödare som strävar efter brukskvaliteter. När det gäller övriga Bruksraser som Dobermann, Boxer, Rottweiler, Riesenschnauzer eller Airedale terrier är dom lätträknade till obefintliga. Däremot ser man dom i sina rasmontrar som välkammade, feta, blanka porslinsfigurer.

Inte ens i AfBV,s monter tar man tillfället i akt och skryter med sina Bruksmallar, 2005 har dom en Världsmästare i Mondeoring I, en på 5:e plats i Modeoring II och en på 8:e plats i Mondeoring III (SKK och SBK må tycka vad dom vill om den sporten men den lyder faktiskt under deras moderorganisation FCI) en dubbel Svensk Mästare i IPO och en som kom 8 på Räddningshunds VM. När skall detta kunna upprepas ??? Istället så dekorerar dom sin monter med huvudbilder på välkammade belgare som kan tänkas matcha rumssoffan.

Jag får nog tillfälle till att återkomma till fler Bruksraser som är på deken.

KIA

 

**************************************

StarkStarkare,   Wasteson !

 

Det finns massor av duktiga människor som håller på med bruks och uppfödning. En del syns och hörs mycket p.g.a. olika framtoningar, medan andra bara finns. Dom har funnits både länge och väl utan att göra väsen av sig. Dom bara finns…

En som funnits i princip hela tiden är Gunnel Wasteson. Hon var redan etablerad elitförare medan jag gick min första nybörjarkurs och när jag avslutade min tävlingskarriär i elitklass så håller hon fortfarande på. Och hennes koncept för att bli kvar i eliten år efter år är synnerligen enkelt. Någon gång i tidernas begynnelse skaffar man en bra tik. Man tävlar med tiken till den blir champion och sedan tar man valpar på den. Där behåller man en tik, tävlar till den blir champion varefter man tar en kull där man behåller en tikvalp som man tävlar med till den blir champion o.s.v.

Samtliga dessa hundar blir mellan 12 till 13 år och är aktiva hela sitt liv.

Det tävlas i alla bruksgrenar och någon bli champion i alla 4 grupper, något som bara ett 10-tal personer i hela landet lyckats med.

Vi skulle kunna sluta nu, för bara det faktum att man med egen, mycket liten,  uppfödning försörja sig med hundar av den kvalitén att dom dels lever länge, dels är friska och har höga korningsvärden och dels tar sig till SM med allihop är ett unikum i sig. 

Men det finns mer. Alla dess hundar har givetvis kullsyskon. Det skulle ta för lång tid att räkna upp vad allt dom gjort, låt oss bara konstatera att nästan alla är tungt bruksmeriterade, den övervägande delen har någon form av tjänstehundavtal däribland ES avtal med polisen och alla har kornigsvärden utöver det vanliga!

Dyker vi ner i korningsstatistik finns mycket att hämta.  Om vi ser till normalt namnkunniga ”mentalkennlar” så har vi en snittpoäng som kan ligga från 130 till 190 poäng om man räknar ut genomsnittspoängen/uppfödare och om man bara ser till individer som är korade.

Hur står sig då Gunnel Wasteson i den statistiken. Jo med Kennelnamnet Vänerbo har hon enligt samma sätt att räkna ett korningssnitt på 203 poäng.

Men att räkna korning är inte enkelt, då redovisningen kan vara bristfällig. T.ex. om en hund bara gjort mentaldelen men inte exteriören finns den inte redovisad hur höga poäng den än har.

Jag har inte gått igenom allt material utan bara hållit mig till dom mer kända namnen, så ev. kan det finnas någon uppfödare med samma eller t.o.m. högre snitt.

Men då har dom absolut inte gjort som Gunnel, dvs tävlat elit i ett halvt sekel (50år) varav dom senaste 25 åren med egen uppfödning!

Ni får skynda er att läsa detta, för känner jag Gunnel rätt kommer hon att tvinga mig att plocka ner detta när hon får reda på vad jag skrivit. Det är liksom inte riktigt hennes grej att skryta – även om det råkar sammanfalla med verkligheten.

Lothar Marunga